Sågverksepokens historia

Europa behövde trävirke

ALNÖ utanför Sundsvall var under andra halvan av 1800-talet Sveriges sågverkstätaste plats. Läget vid det skyddade Alnösundet med Ljungans älvmynning i söder och Indalsälvens i norr var det bästa tänkbara. På älvarna flottades timmer ner från de milsvida norrländska skogarna och ångdrivna sågar producerade trävaror av högre kvalitet och mer regelbundet än de tidigare vattensågarna vid älvarnas biflöden. Industrialiseringen och stadsutbyggnaden i Europa krävde stora mängder bjälkar, plank och bräder.

SUNDSVALL växte kraftigt till följd av sågverksexpansionen. Arbetare strömmade till och fick säsongsarbete och köpmän och sågverkspatroner gjorde sig stora rikedomar på trävaruhandel och annat. När Sundsvall byggdes upp efter branden 1888 manifesterades rikedomen i storstadsmässiga hus. Men grunden för rikedomen i Sundsvall lades till stor del av arbetarna på Alnö alla sågverk.

Ångsågarna ersatte vattensågarna

Ångsågar

Såghusets övervåning på Alvikssågen. Till höger syns en sågram som gick upp och ned driven av remmar från ångmaskinens axel i undervåningen. Ljuset kom från många fönster och några få fotogenlampor.

Hur fungerar en ångsåg?

Vattensågarna drevs främst under vårfloden av flödande vatten i bäckar eller åar. Ett vattenhjul roterade och kraften fortplantades via en axel som drev en sågram som rörde sig upp och ner med sågblad monterade i ramen. Stocken matades in och sågades till plankor och bräder.

Ångmaskinen kom att revolutionera sågverken genom att de inte var beroende av vattenflödet. Istället för att flotta färdigsågat virke på älvar och åar från vattensågarna vid älvarnas biflöden kunde man placera ångsågarna vid lastageplatser vid kusten och flotta stockarna istället. Det ångsågade virket blev ljust och osmutsat och av bättre kvalitet och betalades bättre på världsmarknaden.

Ångsågen drevs av en ångmaskin där den spillvedseldade ångpannan hettade upp vatten till ånga som med kolvar drev
ett svänghjul som hade en axel in till såghusets undervåning. Till denna axel kopplades remmar som drev sågens olika ramar, kantverk och de så kallade kerattbanorna som drog upp stockarna från vattnet till övervåningens olika såglinjer.

Sågramarna ”postades” med sågklingor som delade upp stock- arna i olika dimensioner, anpassade efter stockens tjocklek. Man sågade ett antal stockar med samma dimensioner för att sen posta om till andra stockar och virkesdimensioner.

Plankorna och bräderna (plankor är tjockare, bräder tunnare gränsen går idag nånstans vid 28 mm) kantades sen för att få bort den rundade vankanten. Spillveden som ribb och bakved användes till ved i ångpannan och som strö mellan varven när man staplade det sågade virket för torkning på brädgården. Splitved, som var kortare bräd- och plankstumpar, användes för att packa runt brädstaplarna när man lastade skeppen för att lasten inte skulle förskjutas. Splitveden kunde säljas vid ankomsten och användes bland annat för lådtillverkning. Splitvedsjäntor kallades den kvinnliga arbetskraften som stod för lastandet och packandet.

Pannhusen med ångpanna och maskin byggdes i tegel för att stå emot värme och eld. Såghusen byggdes däremot i trä och brann ofta ner vid någon överhettning i maskineriet eller om gnistor från skorsten eller ångbåtar antände det myckna flis och spån som hopade sig kring sågen. Bilden visar Alviks sågverk.

Brädgårdar

Efter sågningen skulle plankor och bräder torkas innan de kunde säljas och fraktas för export. Det skedde i stora brädgårdar i anslutning till sågen. Det sågade virket fraktades vanligen med vagnar på rälsbanor och staplades i ett stadsliknande rutmönster med ”gator” mellan staplarna. Spårsystemen kunde vara stora, då i princip spåren skulle nå fram till alla brädstaplar. Vid de största sågverken, på fastlandet som Sund och Skönvik, var banorna elektrifierade och vagnarna drogs av små ellok. På Alnön var det muskelkraft som gällde, senare kom motorlok att användas vid flera sågverk.

På huvudgatan gick rälsbanan där vagnarna drogs med mankraft. Stabbläggarna staplade virket luftigt med ströribbor mellan
varje lager som ströpojkarna lade ut. Staplarna kunde bli höga och stabbläggarna fick bära tungt uppför branta ramper. För att skydda axlarna hade de läderputor men år av arbete gav ofta sneda och värkande ryggar. Brädstapeln täcktes av ett tak och när torktiden var över lastade man över virket till pråmar vid brädgårdens kaj för transport ut till väntande fartyg där lastrummen fylldes. För att säkra att lasten inte rörde sig under seglingen fylldes mellanrummen med splitved som var brädstumpar som kunde säljas som lådmaterial vid ankomsten.

Flottningen

Under vattensågarnas tid buntades det färdigsågade virket ihop till flottar och ett par man som skulle se till att flotten inte fastnade och klarade forsarna följde med. När virkesflottarna nådde kustens lastageplatser fick flottarna vandra hem eller åka med någon av de båtar som trafikerade älvarna.

När ångsågarna tog över flottades istället timret på älvarna och större åar. Det krävde åtgärder längs vattendragen för att stockarna inte skulle fastna. Stenrännor och timmerrännor i trä förbi forsarna byggdes. För att få ner timmer från Holmsjön till Indalsälven byggdes till och med en järnväg från Österström fram till älven och en timmerränna utför sista branten där stockarna landade i vattnet med stora kaskader.

Brädgårdar

Flottning

Stockarna märktes med ägarsymboler vid avverkningen och lades ut på isen. Vid islossningen följde timret vårfloden och flottare med båtshakar såg till att stockarna inte fastnade på vägen. Ibland bildades dock stora brötar som i värsta fall fick sprängas för att inte vara till hinder. Vid kusten sorterades stockarna vid skiljeställena i Indalsälvens delta och Kvissleby. Därifrån drogs det buntade timret de med bogserbåt till den såg som hade köpt virket.

Vid mitten av 1960-talet lades flottningen ner då timmerbilar och järnväg tog över då virkesterminalen i Töva byggdes.

Varv och sjöfart

Redan under vattensågarnas tid under 1700-talet och början av 1800-talet uppstod ett behov av fartyg för att frakta virket till utlandet. Det löstes med att flera varv anlades i Sundsvallsområdet och ett antal segelfartyg byggdes. Namn som Vindskärsvarv, Vivstavarv och Skeppsholmen, där flygplatsen ligger, påminner om varvsepoken som var över redan på 1870-talet. Då hade flera hundra fartyg byggts, men Alnö hade aldrig något varv.

Sjöfarten var betydande och flera rederier stod för fartygsbyggen och fraktuppdrag. Segelfartygen dominerade under större delen av sågverksepoken men ersattes successivt av ångfartyg. Exporten av sågat virke gick till hela Europa, Mellanöstern, Afrika och ända till Australien. När isen i Bottenhavet hade släppt var det stor fest när de första segelfartygen anlände till Alnösundet och utlastningen kunde börja.

Varv & sjöfart

Vilka ägde sågarna och vilka arbetade där?

Ägarna/Sågverkspatroner

James Dickson köpte Matfors vattensåg och anlade Svartvik.

Friedrich Bünsow anlade Skönvik och Karlsvik.

Sågverkspatronerna

De som startade och ägde sågarna hade ofta en bakgrund i handel med trävaror från vattensågarna ut till världsmarknaden. Flera kom från utlandet till exempel den skotska familjen Dickson som etablerade sig i Göteborg på tidigt 1800-tal. När marknaden ropade efter mer virke insåg James Dickson att man borde etablera sig i Norrland och köpte Matfors vattensåg och anlade lastageplats i Svartvik 1820. Friedrich Bünsow kom 1845 från Tyskland upp till sin morbror Hans Friedrich Postel som drev trävaruhandel vid Mon och tog över efter Postels hastiga död 1847. Bünsow anlade senare Skönvikssågen och Karlsvikssågen och var vid sin död 1897 Sveriges rikaste man. På Alnön anlade jämtlänningarna och vattensågsägarna Edholm från Utanede Eriksdals såg 1860 och fältjägaren Georg Fredrik Burman startade 1873 Gustavsbergs sågverk tillsammans med Gustaf Sundberg, ursprungligen från Njurunda. Norrmannen G P Braathen startade Hovids sågverk. Ofta var köpmän i Sundsvalls med som ägare och sågarna bytte ofta ägare, ibland efter konkurser. Men även lokala bönder och markägare startade sågverk som Johannesvik och Lervik.

Gustaf Sandberg och G F Burman anlade Gustafsberg.

Sågverksarbetarna

G P Braathen startade Hovid

Sågverksarbetarna

De anställda hade alla tydliga uppgifter från att timmerstockarna matades fram till sågen, sågades, transporterades ut till brädgården, staplades för torkning och senare lastades ut via pråmar till fartygen som låg ute på redden. Följande ”titlar” visar de olika sysslorna: timmersorterare, bomkarlar, försågare, hjälpsågare, förkantare, hjälpkantare, kantsågare, plankdragare, vagnlastare, bibbdragare, märkpojkar, knubbdragare, ströpojkar, stabblägga- re, vedhuggare, sågspånsdragare, sågstädare, kolare, maskinister, ballastkäringar och splitvedsjäntor.

För ledningen av arbetet och kontorsarbete stod befattningar som inspektor, faktor och hjälpfaktor, kassör, kontorist och nattvakt.

Kopplat till herrgården fanns: körkarlar, rättare, stalldrängar och trädgårdsmästare.

Varifrån kom de?

I första skedet av ångsågsepoken hämtades arbetskraften lokalt, bondsöner och andra kunde arbeta under sågningssäsongen. Men snart krävde den expanderande industrin arbetskraft utifrån och det löstes med invandring från andra delar av Sverige och Norden. Säsongsarbetare kom från Värmland, Dalarna, Västerbotten och Finland. En del blev fast anställda och familjen flyttade med. Då byggdes arbetarbostäder vid sågverken, oftast bara med ett kök där alla bodde.

Arbetarkaserner i backen ovanför Karlsviks sågverk.png

Arbetarkaserner i backen ovanför Karlsviks sågverk. Herrgården skymtar vid flaggan.

Gustafsbergs herrgård, rymligt boende för sågverkspatronens familj.